Resan till Södern

Vår vana trogna hängde vi i kupéfönstren, beundrade det vackra naturscenariet, medan tåget för brinnande livet gnodde uppför Granadabergen. Och när så Sierra Nevadas snötäckta toppar döko upp i fjärran och de tindrande ljusen i Granada blevo synliga i skymningen, hamrade det i hjärtkamrarna av spänning och glädje. 

Sent om sider skumpade hotellomnibussen iväg genom de knaggliga gatorna med två trötta men lyckliga passagerare, som tyckte att det var skönt att leva och att resa….

Hotell Victoriano vid Calle Mendez Nunez, varest vi togo in, visade sig fullt motsvara våra anspråk på logi och mat. Vi blevo mottagna på det hjärtligaste av värdinnan och kände oss genast hemmastadda. Till att börja med var det lite svårt med språket, men då visade det sig att en av camarero, den lille Antonito, talade franska och så var den saken all right. Våra rum kommo att ligga intill varandra, mitt var nr 9 och Ninnis nr 11. Allting var propert och linnet så vitt som endast söderns sol kan göra det. Maten bestod av petit dejeuner (choclat eller café) och bröd, dejeuner kl. 1 (6-8 rätter mat) och diner kl. 7 (lika många rätter mat); servering à la table d´hôte. Allting såg så bra ut, så vi gratulerade oss till den goda starten och skiljdes för att sova ut till morgondagens strapatser. 

Vi togo därpå uti med att se oss omkring och studera Granadas sevärdheter. Arm i arm gjorde vi våra upptäcktsfärder i en för oss ny värld. Vi hade beslutat att ägna de 3 e 4 första dagarna endast åt besök i kyrkor och palats och i övrigt berömda platser och sedan ägna större delen av dagarna åt målning. 

Första dagen gällde det att orientera sig efter kartan och med Baedehers hjälp uppsökte vi gator och torg, och bergshöjden varifrån man hade en klar och fri utsikt. Vackert var det uppifrån kyrkan S. Nicolas. därifrån man såg Alhambraslottet och bergen afteckna sig mot Sierra Nevada. Nedanför oss låg Albaicín, den stads delen där fordon den moriska aristokratin bodde, men som numera var hemvist för den fattigaste delen av Granadas befolkning. Men framför allt är dessa trakter ett tillhåll för gitanas, som bo på bergssluttningar i jordkulor omgifna av väldiga agaver och kaktusar. 

Just den dagen vi voro däruppe var det påskafton och då har hela det unga Spanien rätt att föra så mycket oväsen de vill. Och rackarpojkarna läto icke tillfället gå sig ur händerna. Man skrek och väsnades som avgrundsandar, slog på gamla bleckkärl, blåste i trumpeter och slängde smällbomber. Vart vi gingo kreverade en dylik intill oss och till slut måste vi taga till flykten undan plågoandarna. Herregud, vad man njöt däruppe. Sådant skulle livet alltid vara - och så fullt med turister att skoja med. 

Därefter kom turen till Kathedralen, där Isabella och Ferdinand sida vid sida fått sitt sista magnifika vilorum, och andra kyrkor samt det lilla muséet. Vart vi gingo hittade vi fina motiv och vi gladde oss åt allt det arbete som väntade. 

En hel dag tillbragte vi i Alhambra, den gamla moriska borgen, innanför vilken man känner sig förflyttad till tusen och en natts sagovärld. 

Något så fullödigt i byggnadsväg kunna icke vi skapa. Det är en symfoni, en dröm av pelargångar, marmorgårdar, spetsverk i stuck, snidade och inlagda träarbeten, stalaktittak, skulpturer, springbrunnar och rännilar, där vattnet risslar hela dagen och skänker liv åt gemak och trädgårdar. Där har vi Lejongården i gott minne, från Carlsen Geografi med sin tjusande anordning av skulpturer, fontän och pelarloggior, myrtengården med sin av doftande myrtenhäckens omgifna långa bassäng, där kalifens kvinnor i sin härskares åsyn badade; Skiljda av underbara små trädgårdar ligga de stora salarna. Ambassadörsalen, varifrån utsikten icke kan beskrivas; Abenceraggernas sal, kallad så efter den moriska släkt som, efter att hava fallit i onåd, kallades hit och nackades en efter en så att fontänerna den natten sprutade blod istället för vatten. I salens mitt står en springbrunn vars blodfläckade marmorgolv ännu idag vittnar om tragedien. Så är det Rättvisans sal med vackra fresker från Ferdinands tid; de båda Systrarnas Sal, där Kalifens hustrur bodde om vintern. 

Inga tråkiga korridorer, inga dörrar. Överallt öppna sig de mest förtjusande perspektiv. – Med litet fantasi kan man lätt föreställa sig det underbara och yppiga orientaliska liv som här levdes då rum och gemak voro klädda med mattor och dyrbara tyger och tusentals människor rörde sig inom palatsets och borgens tjocka murar. 

Nedanför Alhambra ligga en park, en av de få som finnas i Spanien, och där kan man sätta sig i en behaglig skugga efter vandringen i palatset och lyssna på näktergalarnas konserter. 

Så började vi måla. Ninni lade upp några små dukar. Jag ser henne så tydligt framför mig, där hon stod sista gången med sitt staffli vid bron, som leder över Darro till Alhambra och Generalife, det lilla arabiska sommarresidenset på en höjd vid sidan av Alhambra. Hon blev genast som vanligt omringad av en skara ungar, som trängde på och störde henne. Hon sökte med lämpor få dem bort, men genast voro de tillbaka. Jag kom till undsättning, men det halp ringa. Hon härdade tappert ut ett par timmar men slutligen brast tålamodet och förtretad lämnade hon med sina grejor det vackra motivet - för att aldrig mer komma igen. Jo, en gång till passerade hon platsen men då blev hon buren bort, och det var natt... 

Vi passade även på att se oss om i antikvitetsaffärerna för att köpa några smycken och andra souvenirer att taga med oss hem. I en dylik affär träffade vi en tysk, en hygglig ung man. Han berättade oss sedan vi blivit mer bekanta att icke långt därifrån bodde en svensk målare, herr Waldur och hans tyskfödda fru. Han uppgov deras adress, som vi antecknade. Det skulle sedermera visa sig att denna hans upplysning var av stor betydelse för oss. Det var en ödets skickelse, som uppenbarade sig i honom. 

Någon dag eller så efteråt, var det som vi en eftermiddag beslöto gå till den lilla engelska kyrkogården, för att lägga några rosor på Sandels grav. Vi hade varit därute en gång förut och målat den grandiosa utsikten från muren över vegan, bergslandskapet och det snöskimrande Sierra Nevada. Det vilade en majestätisk nästan tryckande tystnad över denna trakt en timmes promenad från staden. – Den engelska eller protestantiska kyrkogården utgör ett litet särskilt för sig inhägnat område av den stora allmänna kyrkogården. Vi hade sålunda att först begiva oss dit. Efter något parlamenterande fingo vi sålunda en man med oss och begåvo oss dit. Den lilla gravplatsen visade sig en smula förfallen, men var annars en verklig lugn viloplats för de främlingar som långt här nere i Södern fjärran från hemlandet mött sitt öde. – Med lätthet funno vi den lilla marmorplatta som angav att här hade han fått vila, vår landsman Sandels. Gripna av stundens allvar och den främmande omgivningen kunde vi inte återhålla tårarna. Mannen som följde oss blev också rörd och började utan betänkande plocka liljor på en annan grav och lägga dem på Sandels. Vi lyckades hindra honom men hans goda uppsåt kunde ju icke förnekas. I en tryckt sinnesstämning lämnade vi kyrkogården men det var väl ingen av oss som anade att inom sex veckor skulle även hon grävas ned i denna röda jord... Den slöja, som för oss döljer framtiden är för visso väfd av barmhärtighetens hand. 

Ninni hörde ej till dem som klagade i onödan. När hon därför följande dag lät förstå att hon inte mådde bra, så var hon verkligen sjuk. Hon sökte trots allt hålla sig uppe och drog på det ännu ett par dagar, men till slut måste hon lägga sig. Men inte trodde vi väl att något allvarligt var å färde. Vi hade ju varit så försiktiga och undvikit allt som kunde tänkas smittobärande. Även jag kände mig dålig och måste ligga. Vi ansågo bägge att det var det starka klimatet som bar skulden till illamåendet. Så gick ett par dagar och jag kände mig bättre. Men Ninnis feber steg. Det var tydligt att hon hade en sjukdom i kroppen Jag rådgjorde med hotellet och man uppmanade mig att söka en viss läkare, som talade tyska. 

Första gången träffade jag endast hans fru, men hon lovade att han skulle infinna sig. Vi väntade i två dagar. Så sökte jag honom ånyo. Han var inte uppstigen. Jag väntade en timme. Men han visade sig trots det icke. En dylik nonchalans borde egentligen bestraffats. Nå, det var ingenting att göra åt saken. Så fick jag adressen på dr Camacho, lärare vid fakultetet; en man med den bästa renommé. Han kom genast, gjorde sin undersökning och gav ordinationer. Troligtvis en förkylning sade han. Trots lämpliga motgifter steg febern och efter ett par dagar tog han så blodprov. Det gick ytterligare några dagar, så var analysen färdig. Den lydde på tyfus. Jag kan icke förgäta detta ögonblick. Det blev dödstyst i rummet. Doktorn var då gången. Ninni var den första som återvann fattningen och vi började lugnt resonera om saken. Det gällde nu att handla och möta stormen. Det sjukdomsfrö hon bar inom sig kunde icke hejdas; det måste mogna; men jag beslöt för mig själv att inga medel skulle bli försummade i kampen mot fienden. 

Efter conferens med doktorn beslöto vi skaffa sjuksystrar från ett kloster, som vårdade henne natt och dag, samt inreda rummet till sjukrum med alla de apparater och instrument som fordrades för att föra kampen mot sjukdomen och göra vården så effektiv som möjligt. Hotellet visade sig förstående och vänligt så det var rent rörande. Ingen annanstans skulle ett dylikt arrangement vara möjligt. Men sådana äro spanjorerna. 

Doktorn var god och mycket sympatisk. Han lovade göra sitt bästa. Hon var ju för övrigt så frisk och stark så någon anledning till oro fanns ej – förklarade han. Det lät ju uppmuntrande. Ninni själv tog del i alla anordningar och hade klart för sig allt som skulle göras. Hon förmådde doktorn att vaccinera mig och varje gång jag varit inne hos henne så vakade hon över att jag genast tvättade mig. 

Hon bar sin sjukdom med en ängels tålamod. Aldrig ett ord av otålighet; knappast ett ljud av klagan under de något smärtsamma injektionerna. Varje förmiddag brukade det komma trubadurer och sjunga utanför våra fönster. Då låg hon och log med slutna ögon. Det voro fäststunder. Med de små rara nunnorna var hon mycket nöjd. De visade den största ömhet och kärleksfullhet och aldrig fanns det en skugga av klagomål att göra. De verkligen utövade kärleksverk. – Vid ett tillfälle, då jag låg sjuk och tillvaron såg dyster ut, lät jag kalla herr Waldur. Han kom och vi blevo goda vänner, som hade mycket att avhandla. Det var en viss trygghetskänsla att han fanns i närheten. Hans fru var med, men hennes usla svenska var för ansträngande att lyssna till. Med språket gick det bra sedan vi blivit bekanta med en fransk-spansk herre, señor Verbal. Hans far var fransman, hans mor spanjorska. Så småningom blev han vår officielle tolk, och under den värsta tiden även min bäste tröstare. 

Det var så svårt att skiljas från henne. Jag ville helst sitta på sängkanten och prata med henne. Men det tyckte inte systern om. Ninni behöfde absolut vila – och själv uppmanade hon mig att gå ut och arbeta. Arbeta – när hjärtat blödde – det var inte lätt. Men hur det var så kom jag ändock ut fyra à fem timmar varje dag och målade under sjukdomens första skede. Jag gick i gamla kloster och klättrade i bergen och besökte små byar nere på vegan –- slättlandet. Men det var nu icke längre med förälskade ögon som jag såg detta sköna landskap. Jag tyckte naturen hånlog mot mig. Överallt lurade givter och förgängelse. Men jag kan inte hjälpa att folket var mig sympatiskt på något vis. Genom iakttagelser och genom Verbal fick jag en god inblick i spanjorernas liv, seder och tankesätt. De ha många drag som äro oss fullkomligt främmande men å andra sidan äga de egenskaper som man absolut måste beundra. Om de icke hade kyrkans järnnäve som vilar tungt över landet, skulle de med sin intelligens och smak hava stått mycket högre. Av 18 miljoner människor kan endast en miljon läsa och skriva. Det är inte bra att veta för mycket, säger kyrkan. Ju större okunnighet ju mero vidskepelse och lätthet för kyrkan att styra dem efter sin vilja. – På gatorna får man se folk sitta och läsa tidningarna högt för en lyssnande skara. Här och där har en skrifkunnig ett schapp, där han för andra avfattar och skriver brev samt läser mottagna. Det är ju nästan medeltid. 

Mitt emot hotellet bodde en burgen familj med många barn. Hela dagen stodo dörrar och fönster på vid gavel och som lägenheten låg i nivå med mina fönster kunde jag bakom jalusien följa det spanska familjelivet från morgon till kväll. 

Det var en däggdjursfamilj i människohand. Hanen stridsfärdig, lugn men bekymrad, (jaktmarkerna äro dåliga i år) honan, arbetsam och öm mot afkomman, vilken hon höll proper och putsad och tycktes uppfostra till samma ställning som den hon själv hade. Varje morgon gick hon och de båda äldsta döttrarna till messan. Det var alltså en efter spanska begrepp mycket aktningsvärd familj. De levde ett lugnt och stilla liv, noga aktgivande på att, den häfdvunna etiketten icke tubbades. Men – aldrig såg jag dem läsa i en bok; deras väggar voro kala som de spanska bergen; aldrig såg jag dem vara ute om kvällarna. Han gick ju ut någon gång till sitt café. 

Kroppen den fick mat, dryck, vila och allt annat den behövde – själen däremot fick ingenting – utom messans magra kort. Ett dylikt tillstånd måste ju en gång taga slut och ve då de skyldiga. 

Jag hade ingen ro. Rätt som det var måste jag hem och se huru det stod till. För var dag steg temperaturen, och varje stegring var som en olycksbådande alarmklocka. Trots Ninnis önskan att icke meddela de anhöriga så gjorde jag det, efter konferens med doktorn. Nu är jag glad att jag under den värsta tiden stod i kontakt med hemmet. 

Det var en förfärlig tid som följde. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Och inför henne måste jag endast visa mig glad och obekymrad. Hon fick ju på inga villkor veta huru allvarligt läget var. Den starka febern tog förfärligt på hennes krafter och stundtals förlorade hon kontakten med verkligheten. Det var så tungt att höra hennes föreställningar. Ibland trodde hon att vi voro i Paris; dessemellan lefde hon i tron att familjen befann sig nere i Granada och gjorde förebråelser att ingen besökte henne. Det var förfärligt att lyssna till hennes stackars hjärtas rop. Det var liksom en mur hon inte kunde komma över. Så kunde följa timmar då det lättade och vi kunde utbyta några ord i förtrolighet. Det var i ett sådant ögonblick som hon lät mig ana att hon kände närma sig döden. Hon ville skriva sitt testamente; jag kunde inte; jag sökte skämta bort hennes bekymmer med doktorns löfte om snar bättring. Det var för svårt. Jag måste skynda ut och få ett utbrott…

Som en mara vilade denna beklämdhet över hotellet. Alla visade mig barmhärtighet och sympati och samtalen sänktes till viskningar. 

Alltjämt stiger temperaturen. När den efter 21 dagars perioden når 40,8, då fanns inget berg i Granada högt nog. Jag spelade med döden om hennes liv, och när efter denna 21 dagars period en förbättring syntes inträda, tyckte jag se triumfen i min hand. 

Men ack, Döden var starkare än jag – än vi alla tillsammans. 

Det var söndagen den 21:e maj som komplikationerna visade sig. Sjuksystern kom in upprörd tidigt på morgonen och bad mig tillkalla doktorn. Jag skyndade efter honom, och på hans inrådan infann sig ytterligare en annan läkare. Allt som kunde göras, gjordes. Doktorn uppgov ännu icke hoppet, men efter hans råd, meddelade jag hemmet det sorgliga läget. 

Jag kunde inte misstaga mig; det värsta som kunde hända var så gott som ett givet faktum: Ninni skulle dö. Vissheten, känslan av ödets obetvingligheter liksom återskänkte mig kraft, och i samråd med Waldurs, började jag ordna med det görande, som måste förekomma vid dödsfallet, ty lagen i Södern bestämmer jordfästning 24 timmar efter döden. 

Denna dag brann det ljus i katedralen för hennes själ och det uppsändes böner från både katoliker och protestanter. Waldur berättade att nymånen var i antågande och den brukade ha inflytande på kritiska sjukdomar. 

Måndagen blev en förhoppningsfull dag. Hon var faktiskt bättre. O, under! Var det bönernas eller nymånens läkande kraft, som stått upp för henne. Alla gratulerade mig. Nu var krisen difinitivt över och inom 14 dagar hade jag min lilla fästmö på benen igen. Bekymmer och sorger voro som bortblåsta den eftermiddagen. Försynen hade hört våra hjärtans rop. Ack, nej. Det var endast ett sken. Naturen älskar att gäcka oss. 

När nästa dag ingick voro också alla fåfängliga förhoppningar borta. Dödsarbetet hade börjat, och doktorn anförtrodde mig på middagen, själv uppskakad, att ingenting återstod. Döden kunde komma inom några timmar. Jag rusade till Waldurs och bad dem komma och sedan hem igen. Ensam med systern satt jag vid Ninnis sida och läste i de kära dragen huru den lilla lågan flämtade... – En sista gång vilar hennes ögon på mig – hon känner igen mig och ler – med detta stilla leende som spred sig över hela ansiktet, gled hon för evigt ur mitt liv in i det okända. Ninni var död! 

Detta hände tisdagen den 23 maj kl. 5.30 e.m. Redan påföljande natt fördes hon till gravkapellet ute vid kyrkogården. Det var en liten procession, som lämnade hotellet kl. 3 på natten. I täten gingo fackelbärare, så kommo 6 man med den vita kistan, som jag fyllde med vita rosor och jasmin. Sedan kommo jag, Waldurs och ett par till från hotellet. Vandringen utmed Darro över bron, där hon målade sin sista duk och upp igenom passet, som skiljer Alhambra och Generalife åt, såväl längs den tysta långa vägen ut till grafplatsen var mycket stämningsfull. Facklornas sken, männens taktfasta steg, den mörka stilla natten, de tindrande stjärnorna, dofterna från trädgårdarna allt förenade sig till en oförglömlig stund. Inga ord byttes; var och en hade nog av sina tankar. Det var frid på jorden. 

Sedan vi fullgjort vårt värf återvände vi hem. Solen var i uppgående; i Alamedan stämde sångfåglarna upp sina körer bebådande en ny dag. Det blev den första natt på länge utan sömnpulver. 

Samma dags afton kl. 6 e.m. förrättades jordfästningen av tyska konsularagenten Noé; en hjärtlig och god människa. Utom vi tre landsmän närvaro några unga tyska målare, som lågo därnere. Allt gick lugnt och värdigt tillväga, och av den rika mängden av blommor kom också en del Sandels grav tillgodo. 

Så var hon då borta ur de levandes led; mänskligt sett menlöst bortryckt i sin starkaste ungdom. – Ännu en sista gång tog jag avsked av henne och reste ett enkelt svart träkors med träplatta, varpå stod: 

Ninni Billing

född i Göteborg 1888

död i Granada 1922

Granada, Granada! Du blir för mig endast en gravkulle. Allt det andra är ingenting. 

Efter några dagar lämnade jag staden i sällskap med hr Waldur. Vi foro till Sevilla; Don Juans, Figaros och Carmens stad. 

Jag gick som en sömngångare från kyrka till kyrka, från museum till museum; vi travade runt, runt; endast som i ett dunkelt själsfrånvarande tillstånd erinrar jag mig att vi sågo det gamla moriska Alcazar, den från operan Carmen berömda Tobaksfabriken, hospital de la Qaridad och andra ting. Han var så hygglig som gjorde denna uppoffring för mig. Jag ville så gärna tacka honom ånyo. Sedan foro vi mot norr. I Cordova skildes vi och jag fortsatte ensam till Madrid. Det var att taga denna via Dolorosa i små etapper. 

I Madrid fick jag vila ett par dagar och sedan var det att fortsätta igen till nästa etapp som blev San Sebastian. Uppehållet där vid havet gjorde mig gott. 

Om dagarna satt jag nere vid plagen och lät solen tina upp kylan i det inre. Utifrån 

Biscayabukten kommo dyningarna rullande; måsarna skreko. Jag började återvända till livet. 

Hade havet, den store läkaren, ärrat såren, så brötos de upp på det fruktansvärdaste, den dag jag återkom till Paris och inträdde i ateljen…. minnena, saknaden, tomheten överföllo mig. 

Resan till Södern var ändad.